Bröstmjölk vs. Ersättning?
Alla pratar om att alla kan amma. Själv säger jag nej. Alla kan inte amma! Kan bero på sjukdom eller så vidare. Ammar man så har man ju med sig maten överallt till barnet. Lagom varmt och bara hiva fram när barnet blir hungrigt vart man än är. Och det bästa, det ÄR gratis! Ersättning, måste värmas upp i viss temp. ungen hinner skrika halsen av sig innan flaskan kommer fram. Man måste ha med sig den nedrans ersättningen vart man än ska och det värsta, det kostar skjortan! 72 spänn för 3,8 L som håller ungefär 2-3 dar (i alla fall här hemma) så 72 kr X 2 är ju ungefär 150 kronor. 150 kronor 8 gånger i månaden är ju ändå 1200 kronor! Helt sjukt.
Tänk då dom som VILL amma men inte kan. Man har ju inget annat val än att springa och köpa dyr ersättning till sitt barn! Jag kan amma, har jag alltid kunnat med båda barnen, men jag är lat. Jag orkar helt enkelt inte sitta med ungen hängande i tutten hela dagen igenom i stort sätt. Speciellt inte när jag har 2 barn, en 2,5 åring som ska aktiveras och lekas med. Så jag väljer att självmant köpa denna usla och svin dyra ersättning.
Men vad jag menar med detta, är att jag tycker synd om dom som inte kan amma. Oerhört besviken man måste känna sig. Jag skulle känt mig som en dålig mamma. Det gör jag redan för jag är så "lat". Ersättning borde vara gratis, eller åtmonstone mycket billigare! Jag menar, visst kan man ha roligare för 1200 kronor än lägga dom på ersättning? 14.400 kronor kostar det på ett år... känns inte bra. Men jag har börjat pumpa er nu och ge mjölken i flaskan eftersom Alwa är van vid flaskan och inte bröstet nu. Jag ska fan i mig inte köpa mer ersättning inte!
Hur gjorde ni, ersättning eller bröstmjölk? Och vad anser ni om det jag skrev i detta inlägg. Håller ni med?
Varför?
Haha, är det bara jag som känner så här om den saken eller? :)
Låst Pågrund Av Barn?
Hur gör ni andra i hemmet? Vem diskar, städar lagar mat osv?
- Hos oss, är det jag som städar, dammsuger, diskar, matar Alwa på nätterna alltid, lagar mat gör vi nog 50/50 men jag lämnar och hämtar på dagis, tvättar, handlar är nog också 50/50. Blir nog lätt så när man har en sambo som jobbar heltid och har haft en hjärnblödning där dödligheten ligger på hela 30 %, jag är hemma med lillan. Visst jag är skit trött ibland på det och kan kännas som jag är helt ensam när jag ska hinna med allt jag ska göra med 2 små kottar runt benen. Jag vill ju vara jag också, jag vill vara Johanna och inte "MAMMA Johanna". Kompisar har också valt vika undan tråkigt nog har jag märkt för man skaffat barn. Tråkigt, jag har ju bara skaffat barn och inte hund som ska kissa ute var tredje timma som jag måate passa. Barnen har faktiskt en pappa också så jag kan få gå ut och umgås när jag känner jag behöver det och tvärtom. Tyvärr är jag typen som drar allt lass själv och svårt säga ifrån förrns bägaren rinner över. Men jag älskar mina barn och vet jag kommer få tillbaka för mitt slit om några år! Jag vill ha barn som är trygga och älskade och känner att dom kan vara sin egen person utan elaka påhopp och övertalningar.
Barn är inget handikapp för sjutton det är bara en annan livsstil! Så varför utelämna någon pågrund av dom skaffat barn eller tänka att "Nej hon är ju mamma och måste stanna hemma!" Fråga istället för att bara anta jag inte kan följa med på fika på stan eller dylikt.
Så nej! Jag är inte låst pågrund av mina barn, mina barn är värdefulla och jag värderar dom högre än mitt eget liv.
Vad anser ni? Har ni tappat kompisar pågrund av era barn och gör ni allt hemma själva?
Hur Klarar Jag 2 Barn?
Men självklart är det ett pyssel att få ihop vardagen med 2 småbarn. William kräver ständig stimulering på sitt sätt och Alwa sin. Vi försöker vara utomhus så mycket som vi bara kan för Williams skull och hittar på olika saker efter hans utvecklings nivå. När Alwa sover, eller när hennes pappa har henne, passar jag på att tex. diska eller leka och ha egentid med William innan han ska lägga sig. Även läsa saga innan han somnar tycker både han och jag är mysigt utan lillasyster som gråter och kräver min uppmärksamhet. Jag vill kunna räcka till åt båda mina barn, men det är omöjligt samtidigt. Men nu börjar jag få kläm på det äntligen nu när Alwa börjar få in sina egna rutiner! Det har gått snabbt för henne hitta bra rutiner. Hon sover redan hela nätter och har bestämda mattider varje dag. Jag hoppas mina barn kommer ha mycket glädje och nytta av varandra senare i livet och stöttar varandra när dom kommer behöva det helt enkelt!
Man behöver inte ha toppen ekonomi för att ha en lycklig familj anser jag. Vi gör mycket saker som är roliga som är gratis eller väldigt billiga i sig, men även unnar jag William lite mer kostsamma utflykter, så som Parken Zoo t ex.
Mina barn kommer gå på dagis i tidig ålder för jag vill dom ska få det sociala livet i sig och samtidigt som jag pluggar vidare. Så jag har allt klart för mig hur jag ska klara av 2 barnlivet och barnen i sig hur deras uppväxt kommer bli.
Jag Svarar.
Fråga: Jag måste bara fråga eftersom du fick göra kejsarsnitt första gången och ska göra det igen , tycker du att det känns som du missar något ?
För jag blev jätte besviken på att jag fick göra kejsarsnitt , vist jag hade inget al eftersom det var akut men jag känner att jag missade massa, typ à jag vet inte men som någon bara gav mig ett barn, det tog jätte lång tid tills jag verkligen vågade tro på att han va min son och att jag fått barn nu. Fast jag hade gott ju och tänkt på att få massa smärta och kämpa för att få ut bebisen och vilja ge upp för att det gjorde så ont och sen när allt va över skulle dom lägga min bebis hos mig.
Svar: Ja alltså, jag fick ju veta ganska tidigt med William att det var stor risk för kejsarsnitt. Men jag hann aldrig prata om en speciell dag för snitt med läkaren då han ville titta ut nästan 2 veckor innan BF. När vattnet gick på natten där till 30 april 2010, så vart jag väldigt förvånad kan jag säga! Vi fick tid till förlossningen för kontroll klockan 10 på dagen. Fick ligga i CTG-kurva ett tag och bebisens hjärtljud var svåra att få fram tyckte barnmorskorna trots flera försök. Så jag fick göra ett tillväxt ultraljud för att se hur fostervattnet såg ut osv. Där konstaterades att det inte fanns något vatten alls kvar och dessutom upptäcktes då att han hade oregelbundna hjärtslag och inte på dom andra ultraljuden vi gjort innan! Då, blev det akut snitt beslutade man pågrund av hjärtslagen OCH dels för att han vägde över 4 kg och mitt bäcken var för trångt för honom att komma igenom. Jag var beredd, men ändå inte alls på snitt kan man säga. Jag skakade så okontrollerat genom hela operationen och var jätte rädd kommer jag ihåg. Men på någotvis, var det skönt att få snitt och inte behöva gå igenom smärtan som vid en "vanlig" förlossning. Kände i förlossningsrummet innan snittet, att paniken kom krypandes i mig över att ligga där och kanske genom gå en vaginal förlossning.
Nu, kommer vi få veta exakt datum på onsdag när vi får snitt och det känns bra för oss båda känner vi! Vi hinner planera vem som ska passa William här hemma dom dagar vi kommer ligga på BB och jag kan förbereda mig mentalt på vad som komma skall igen. Men denna gången vet jag hur det går till vid snitt och jag känner mig lugnare helt klart.
Till dig Emelie, kan jag säga att jag förstår din känsla! Det kom ju så plötsligt ändå och du hade förväntat dig en "normal" förlossning. Men huvudsaken är att du och din son mår bra idag och det var bästa beslutet för er båda just då och satsa vid nästa graviditet på normal förlossning, för det tror jag du kommer få också!
Även om snitt gör jäkligt ont efteråt och man måste gå på morfin sprutor och smärtstillande piller, så är det bra den möjligheten finns känner jag.
Svar På Tal!
Ja alltså, pratar vi om 14-15 åriga tjejer så nej, jag tycker inte dom ska skaffa barn frivilligt! Varför? Jo för att i den åldern har man ännu oftast inte upptäckt vem man själv är ännu. Man har behov av kompisar och socialt umgänge och absolut behov av utbildning! Oftast vill man testa sig fram med olika killar och man är ett helt hav av hormoner och känslor som hoppar från bra/dålig på bara någon dag. Att sätta ett barn till världen så pass ung av fri vilja, skulle jag säga beror på dålig självkänsla och en längtan efter att bli sedd av någon och bli älskad. Man tror att ett litet barn kan ge en den här känslan av att vara omtyckt och behövd. Men utvecklingsmässigt, så tror jag man inte alls är redo för att ta hand om ett litet barn när man själv bara är ett och står under sin egen mammas beskydd ännu. Alla barn behöver så mycket mer än nya kläder och kärlek. Det krävs pengar och så mycket tålamod! Det är föräldrarna som är försörjnings skyldiga tills barnet är 18 år och därmed kanske får ännu en mun att mätta med sina pengar som kanske knappt kan täcka det egna barnets "begär". Sen anser nog många tonåringar att pappa och mamma är en trygghet och en säker källa att lämna bort sitt barn till och en ursäkt för att springa på stan osv som man inte kan göra på samma sätt när man får eget barn.
Jag hade aldrig skaffat barn om jag var tonåring på några villkor!
Tjejer över 18 år, har jag ingen åsikt om faktiskt. Dom är myndiga och bestämmer själva och har (oftast) redan gått ut skolan med förhoppningsvis bra betyg och en chans in på arbetsmarknaden och tjäna egna pengar. Jag kan bar tala för mig själv när jag var 18 år och blev gravid var som en käftsmäll! Ett riktigt bombnedslag verkligen. Vi bodde hemma fortfarande båda två och gick i skolan. Min graviiditet upptäckte jag i vecka 24 och 2 veckor för sent för abort, men det fanns aldrig i mina tankar att göra abort dock. Vi fick lösa allt snabbt med eget boende, pengar osv. Det var kämpigt att fortsätta skolan när vår son var drygt 1 år och "lämna bort" honom på dagarna. Men nu ser jag det ljust trots allt och vi har jobb i vår familj och egen ekonomi och jag själv siktar på jobb och fortsatta studier när vår lilla tjej kommit till världen! Men jag hade varit otroligt tacksam om vi redan haft klara utbildningar, jobb och eget boende innan vi fick William så klart. Men jag ångrar honom inte en sekund!
Jag Vill Föda Barn Nu!
MEN jag vill föda fram henne nu!
Tycker dom här snart 80 dagarna som är kvar är alltför långa.
Jag är förberedd nu! Jag vill snosa bebis igen och hålla i vår lilla dotter någon gång.
Jag kan bara känna henne sparka och leva rövare igenom dagarna, men nu vill jag ärligt min mage inte får växa mera! Den är stor och rund redan och min rygg gör ont av att sitta och för tungt för att ligga på rygg.
Det är jobbigt att knyta skosnören, klä på William kläder, duscha benen/fötterna. Ja, allt det där som annars är så smidigt när magen inte är ivägen.
Men jag kommer ångra mig efter hon kommit ut såklart, det vet jag. Men just nu vill jag dagarna ska gå fortare och hon kommer ut till sin mamma och pappa...
Varje dag är en kamp för mig just nu med mat, motion insulin och sprutor och blodsocker.
Det är det enda jag lever för just nu känns det som tråkigt nog. Jag har liksom ingen ork över till den fina son som jag redan har och som utvecklas för varje dag och kräver sitt av mig som mamma.
Ja, ibland känner jag att jag ger upp. Just på grund av min sjukdom och att lill-tjejen blir påverkad av varje sockerbit jag stoppar i mig praktiskt taget.
Men jag kämpar på för min dotters skull såklart! Men jag tycker det är pest ibland och jag har tänkt mååånga gånger redan, att det här är sista gången jag är gravid och det här blir vårat sista barn.
Hmm, ja iallafall på många år framöver kan jag lova! 2 barn, där är jag rätt nöjd fram tills jag är 30 kanske. Nää, man ska aldrig säga aldrig. Såhär sa jag när William var liten också och nu sitter jag här höggravid knappt 2 år efter han föddes, haha.
Jag förstår inte programmet på TV 4, Familjen Annorlunda, Hur orkar stackarna? Vart hittar man kraften i att uppfostra och mata ungefär 10 munnar? Ett helt fotbolls lag eller dagis avdelning har dom ju redan och sen planerar dom flera barn dessutom! WHAT?! Jag avgudar er något enormt. Jag menar, en "normal" människa planerar väl inte att man ska ha 10-12 barn ändå? Eller är det bara jag? :)
Hur vill ni ha det där ute? Flera barn och när isåfall, eller räcker det? :)
Oj, mycket skit snack. Nu ska jag dra på mig ytterkläderna, ta bussen till dagis och hämta hem huliganen för dagen. Sedan står stor handling på schemat när pappa Jimmy kommer hem från jobbet!
Mina Hjärtan!
Jag har alltid känt sen första dagen vi träffades att du var menad för mig på alla sätt och vis.
Vi har hållit ihop i vått och torrt och torkat varandras tårar, skrattat, bråkat och bara haft det underbart fint och jobbigt, så som ett förhållande ska vara.
Du har gett mig det finaste i hela världen, en perfekt och underbar son på snart 2 år och snart även en liten prinsessa, och båda två har kommit till genom vår kärlek till varandra!
Jag ler alltid en extra gång när jag ser er kramas, leka och pussas och hur mycket kärlek ni ger varandra varje dag du och vår son.
Så mycket vi har upplevt i våra dagar hittills och kommer att få uppleva, för vi har så många underbara år kvar tillsammans hoppas jag verkligen.
Innan du kom in i mit liv hade jag inget hopp alls om kärleken. Det hade försvunnit totalt efter allt jag fått gå igenom fram tills du korsade mina vägar och höll min hand genom allt det svåra.
Utan min familj är jag inte hel.
Jag är inte samma person.
Utan er kan jag inte andas luften jag behöver varje dag och inte det skrattet som fögyller mig med den kärlek jag behöver.
Utan er skulle jag inte vara någonting!!
Folk Som Vill Skaffa Ett Visst Kön.
Vissa har blivit så besatta, att dom ber om råd på diskutions forum om HUR man tillverkar ett visst kön av barn för dom inte känner sig som en pojk/flick mamma!
Vissa säger att dagarna innan ägglossning blir det en flicka, och dagen man har ägglossning blir det pojke, flick spermier är långammare än killspermier och massa andra fåniga påhitt. Det blir väl ändå vad det blir, mannen bestämmer ju i slutändan exakta könet!
Då undrar jag bara, hur fan är man tex. en pojkmamma då?!
Antagligen en sån som leker med bilar och känner att killar är lättare än tjejer att uppfostra för tjejer bara bråkar med sin mamma i tonåren och gör tvärtemot vad man säger.
Att killar ska bära starka färger så som blått och grönt med coola tryck på tröjorna. Medans flickorna ska ha rosa klänningar och mer diskreta färger.
Tjejer leker med dockor och gud vet vad alla har för fördomar.
Men det är bilden jag får av Sverige ibland. Att pojkar och flickor ÄR indelade i grupper om allt. Leksaker, färg på kläder, temperament och personligheter.
Så tråkigt så jag vill spy!
Jag menar, alla barn är vl lika i småbarns åren ändå, iallafall relativt lika. Sen när dom hittar sig egen identitet och personlighet så är det väl ändå det som avgör vad hon/han vill leka med.
Säger man att "Min pojke leker med dockor helst" får man en sån där super skum blick som säger att är du dum i huvudet nästan.
Eller som jag själv, jag lekte BARA med bilar, bussar och fordon när jag själv var liten, aldrig någon docka där inte!
Det är så tråkigt att allt ska vara så himla förbestämt. Mina barn ska få leka med vad dom vill anser jag när dom växer upp för dom är lika normala för det!
Min flicka SKA få bära starka färger när hon kommer till världen. Jag är inte alls den typen som gillar rosa kan jag säga med en gång. Tråkigaste jag vet när flickor är klädda i hel rosa...
Nej, här ska kläs i blått, grönt, gult och alla möjliga glada färger på båda mina barn.
Det har till och med hänt att min son fått bära gris rosa kläder, hör och häpna!
Eller, inte helt rosa, men med rosa ränder tex. Inget fel med det anser jag!
Vad tycker ni andra, vad har era pojkar/flickor och hur ser ni på det här med "regler" för vad dom ska få leka med och inte klassas som konstiga på något sätt för att dom väljer kanske dockan framför bilen eller tvärtom!
Ung VS Äldre Mammor!
Främst tänker jag då på nätet vad gäller kampen om vem som är mognast, vem som gjorde fel val osv.
Dom äldre anser dom yngre är dumma och fattar inte varför dom väntade med barn tills dom fått en utbildning, jobb, ekonomi, stadigt förhållande osv. Och dom yngre, tycker ju såklart dom äldre är hel korkade och var för gamla när dom skaffa barn (cirka 30 år).
Jag säger bara att jag skiter i vilket!
Den här kampen kommer alltid att pågå mellan dessa åldersgrupper.
Absolut är det bra med åtminstone utbildning innan barn så man kan komma in i arbetslivet efter mamma ledigheten, men jag menar, är man ung och skaffar barn så är ju inte loppet kört bara för att man är ung mamma! Man har år på sig att skaffa/fortsätta sin utbildning när ens barn börjar på dagis till exempel.
Varför stressa och skaffa sin utbildning direkt? Det finns Komvux och studielån att ta så man kan fullfölja sina studier och komma dit man vill och kunna tjäna sina egna pengar en vacker dag!
Sen det där med att yngre beskyller dom äldre för att vänta för länge och sen få köra med IVF försök, det är bullshit det med lika mycket! Jag menar, det finns folk som är 20 som kan behöva IVF behandlingar, inte bara dom som är för "gamla" för att få barn.
Dom flesta ser väl till att man ska festa klart först och "leva livet" innan man skaffar sig ett barn.
Men alla har inte det behovet! Jag själv har aldrig satt min fot på krogen och jag är snart 21 år. Aldrig känt jag vill ut och resa, festa och flörta med massa olika killar. Jag kände tidigt jag ville bli en ung mamma. Dock väntade jag tills rätt tillfälle om man ska säga så. Med min nuvarande pojkvän och sambo, så kände jag ganska snabbt det var så rätt att bilda min egna familj med honom. Det klickade på den fronten helt enkelt, och efter lite drygt ett år, blev jag gravid med hans barn vilket jag aldrig ångrar! Innan tänkte jag självklart på att skydda mig och barn fanns inte alls på kartan på det sättet.
Och nu är jag nöjd över mitt liv där jag står idag. Med en snart 2 årig son och en bebis till på väg.
Jag har mina planer på att plugga vidare efter denna bebis börjat på dagis, eller innan till och med. Och innan dess till jag ut och jobba och tjäna pengar till familjen.
Så vad jag menar är att man ska inte dra alla över en kam för vi prioriterar alla olika saker i våra liv! Men ingen verkar förstå detta. Det finns inga rätt eller fel i tankarna angående skaffa barn. Kanske för omgivningen, men det är ju knappast den man lyssnar på! Vi är alla olika, vissa ävntar med barn och är nöjda med det, och andra kör på tidigt och är nöjda med det. That´s it.
Jag är så trött på fighten mellan yngre och äldre mammor. Respektera varandras val i livet bara och lägg ner stridsyxorna för ingen kommer ändå vinna det här slaget ändå anser jag. Gå ut och var det ni är bäst på, vara era barns mammor!
// Over and Out
Vart Är Regelboken?!
Vårat dagis är som en skriven regelbok! Eller så tycker dom att man ska ha en om man är yngre tydligen och har fått sitt första barn in på dagis.
Alltid är det något som inte är bra!
William kan ha fel sorts blöjor som sakt, men vanligast, fel sorts kläder (?!)
Är det inte för tunna vantar, så är det för tunna termobyxor, fel jacka, och nu i veckan senast så har vi köpt sprillans nya skor som är för kalla och dessutom för hala!!
Dessa nya skor var inte billiga och fodrade för vintern dessutom och när han får ha på sig stövlarna som är fodrade, har dom inte frätt mönster djup under skon. Så vad får vi för råd, jo köp nya skor!!
Då säger jag såhär dagis, kan jag få regelboken med mig hem nästa gång då så jag slipper klä på mitt barn fel på morgonen till dagis nästa gång?!
Jag tycker jag klär mitt barn precis som jag själv behagar och han är varm nog för att kunna leka ute på dagarna!
Dessutom, byt blöjor på barnen! Det är erat jobb, det är därför ni är där ni är för att göra erat jobb!
Nej, tackar sjutton för att vi har sökt nytt dagis som sakt!
Hur är era barns dagis? Är dom lyhörda och hur bemöter dom er?
Provocerande eller ej?
Nu känner jag att jag måste ta upp det här som alla skriver om. Den här bloggerskan som är ung mamma, Mikaela. Måste säga, först innan alla jäkla pojkvänner hit och dit och rökandet och den totala katastrofen hon utsatt sig för nu, så tyckte jag hon var en jäkla cool tjej. Men nu, what happend to her?! I något inlägg, skrev hon varför hon rökte, "Ja men jag är ju mamma, och det är lugnande att röka då" VA, vad snackar tjejen om?
Så hon uppmanar alla mammor att röka för det är lugnande?
Klär sig utmanande trots hon påstår hon blivit våldtagen? Och tror bara allmänt hon kan göra vad hon vill trots hon gav upp sin ungdom för ett barn i så ung ålder.
Jag tror inte tjejen insett vad hon gett sig in på riktigt ännu eller?
Var är dina föräldrar och finns ingen gräns för hur mkt mormor gör för Kelly?
En sån sak som att dom skrev att Kellys mormor tar hand om ungen på kvällarna så föräldrarna kan SOVA till skolan? Men Mikaela e väl mamma ledig och går inte i skolan, annars får hon inte ta ut föräldrapenningen right? Och har man valt skaffa barn tar man ansvaret själv och inte ge till mormor varje gång bara för man har skola?!
Ska dom göra så när dom får jobb också eller, lämna över till mormor så dom får sova ut till dom ska upp till jobbet? Haha skratt retande ju!
Nej, jag tycker inte alla ska lägga sin energi på den familjen längre. Ju mer kommentarer, ju mer provocerar dom ju fram mer hat och elaka kommentarer. Hur vore det att sluta läsa deras bloggar så kanske dom sitter mindre vid datan och kanske faktiskt inser vad en egen familj innebär!
Jag tror säkert dom e jätte bra med henne när dom väl tar sig tid med henne, men under den tiden då? Barn behöver sina föräldrar hela dagarna. Och visst kan man ha barnvakt nån gång i veckan sådär, men fan inte varje dag flera gånger ändå va?
Just det här som vissa "unga" tjejer inte ska skaffa sig barn tycker jag.
Dessutom har väl hon Mikaela nån sjukdom också för hennes sjuka beteenden ibland eller hennes personlighet. Hur kan det då bli bättre när man har barn och samtidigt kunna ta hand om sig själv.
Vad ska man tro på igentligen. Om det är så som alla får henne att framstå som, så hoppas jag personligen SOC eller nån annan myndighet ser problemen och griper in snabbt innan hela den familjen går under totalt mer än dom redan gjort hitills.
Så sluta hoppa på stackaren och låt hennes liv vara så hoppas vi alla på en vändning!
Dagens samhälle!
Nu tycker jag Sverige börjar bli bra läskigt!
Varje dag läser man om mordförsök, mord och misshandel.
Själv tycker jag jag inte vågar visa mig ute på stan snart.
Oftast är självklart pengar inblandat i alla krig mellan folket. Jag förstår inte varför?
Har pengar blivit något att döda för nu också, har dom inte lärt sig att allt kan inte köpas för pengar, pengar är inte allt?!
Tex. om nån är skyldig mig en hundring ska jag då döda han om jag inte får tillbaka dom? :S
Skaffa ett liv, vakna och inse att ett liv inte kan köpas för era smutsiga pengar!!
En 25 årig nybliven pappa blev skjuten med 3 skott i huvudet vid en camping plats i veckan, man kan ju inte mer än lida med hans stackars familj och verkligen hoppas på avrättning på han som gav skotten, och en 20 årig man blev knivskuren så svårt han avled i ambulansen påväg till sjukan idag. Det är bara en del av vad man kan läsa bara den senaste veckan.
Det läskiga är att man vet inte om att någon kan vara "sjuk" som man träffar på stan. Vem som helst kan ha mördat eller misshandlar sin fru där hemma. Och bland det folket rör vi oss varje dag! Man kan ju undra vad som gör en människa psykiskt sjuk, kan det vara pengar, förhållanden hemma eller tillbaka i livet eller bara helt enkelt nåt fel när människan redan föddes? Min största skräck i livet är att jag ska bli på nåt sätt psyk sjuk faktiskt. Jag är livrädd. Skulle inte vilja ha en sån människa i min familj, aldrig.
Och vissa skyldiga slipper ju undan dessutom, vilket jävla system Sverige har. Man måste verkligen till 110% bevisa att nån är skyldig för att kunna låsa in fanskapet.
En del tkr det är fel med att avrätta gärningsmän. Själv säger jag; varför lida med dom när dom orsakat lidande redan? Varför ska dom få leva när dom tagit en oskyldig människas liv?! Tillexempel barnamördare. Vad har dom att leva för, bara orsaka mer död åt samhället. Kan man lika gärna avliva dom också så dom får sitt straff istället för vara inlåsta och sen komma ut om 4-5 år och inte ha förändrats ett skit och sprida skräck i dom avlidnas familjer. Nej, vakna upp Sverige och ta ert ansvar!!
Den här kvinnan stoppade sin 28 dagar gamla baby i mikron som dog omedelbart efter 2 minuter, bara för hämnas på sin jävla pojkvän!!
Jävla idiot, sånt är värt dödsstraff, vilket hon kanske kommer få också!
Fördomar.
Jag fattar inte varför tjejer ska vara så jävla taskiga mot "unga mammor".
Tex. Mikaela som är 15 år och mamma till Kelly, hon får så jävla mkt skit bara för hon kämpar och det är så jävla starkt! Jag skulle inte kunna föreställa mig hur det skulle vara va så pass ung och bli mamma och ha en sån bakrund av sitt liv. Många tkr att hon ska ta hand om sin dotter och sluta blogga, då är hon en dålig mamma bara för att hon skriver av sig i sin blogg och kanske vill lämna mamma livet för en stund?! Vissa personer fattar ju fan inte vad att vara mamma innebär!! DEt är ingen dans på rosor hela tiden, man kan vara trött, arg, förtvivlad och helt slutkörd och jag tkr själv att sätta sig och blogga bara en stund är grymt skönt och inte blogga hela dagarna om William bara. Vi unga mammor tar hand om våra barn som om vilken annan mamma som helst som kanske är 40 plus eller anses vara "mogen" för er som har sånna jävla fördomar.
En mamma är inget man blir bara sådär, och absolut inget man klarar av 100% på en gång vi har förlöst barnet, mamma rollen är något man växer med, något man ska vara stolt över. Jag är stolt att jag är ung mamma för jag är så himla stolt över min son att se han mår bra med sina föräldrar och växer och utvecklas. Själv skiter jag totalt i andras fördomar om mig som mamma, jag går med ryggen rak och visar mer än gärna upp min fina son istället för springa och gömma mig så fort nån kanske glor lite för mkt på stan.
Så istället för vara sånna avundsjuka grisar och klanka ner på alla stackars "yngre" mammor, så håll era åsikter inne eller sök hjälp för er avundsjuka och inse ni aldrig skulle orka ta hand om ett eget barn som vi gör och så kanske ni förstår hur jävla bra vi faktiskt är.
Så alla ni mammor där ute, va stolta och låt ingen trycka ner er för ingen är ensam om att vara en ung mamma :)
Förresten, idag stod William själv (helt själv) i nån minut!! Snart går han, fan vad glad man blir :D
Och en sak till, grattis Sverige till segern mot USA, 6-2 är inte illa ;)
Mina Tankar.
Okej. Jag måste dra upp en sak jag tycker är hemsk!
Har läst några jätte bra bloggar nu under några månader om "unga" mammor som är helt fantastiska med sina små barn. Vissa är flerbarns föräldrar redan och jag beundrar dom stort, hade nog aldrig klarat två stycken med så knapp åldersskillnad! Men iaf, dom här mammorna är ensamstående dessutom.. Man kan läsa om att dom tex. blivit lämnade av papporna och dom därefter sakt upp faderskapen, vad säger man om det?! Det är sjukt, så sjukt svinaktigt gjort av dom! Man skaffar barn och sen bara dra och inte höra av sig till sin egen unge. Mammorna kanske inte bryr sig så mkt om att pappan inte hör av sig till dom, men man kan väl iaf vara ite intresserad av sin egen unge... jag mår dåligt av sånt beteende ärligt, tycker så synd om barnen.
Visst, det är hans val och bara hans, men man kan ju tänka lite grann på sitt barn och hur det kommer må i framtiden och bara hoppas nån annan karl med hjärta kan framträda senare och ta riktiga pappans "plats" så att säga. Ett barn behöver sina föräldrar! Inte en, utan TVÅ stycken. Och en ensam mamma kan inte alltid klara uppgifterna ensam det måste vara så jäkla påfrestande. Ibland brukar jag fantisera hur jag skulle må och bete mig om jag var ensamstående med William, huu hemska tanke. Jag klarar mig knappt en dag själv ibland kan jag känna. Men iaf, alla unga pappor och andra pappor för den delen med, ta ert ansvar! Dom kan väl iaf bidra ekonomiskt på något sätt till deras barn om dom känner dom inte kan eller vill ställa upp på annat håll, det är det minsta dom kan göra.
Nu vill jag inte få alla pappor framstå som dåliga pappor eller idioter, men jag säger VISSA tar inte ansvar och dom beter sig som apor rent ut sakt. Och det är DOM jag vill dissa i detta inlägg.
Lite ensamtid.
Lite ensamtid är aldrig fel ! ;)
Har precis duschat och städat upp lite hemma, känner mig på topp, hihi.
Ska laga lite lunch snart när grabbarna kommer hem från promenaden.
Annars händer inte så mkt idag, det gamla vanliga, ta en promenad eller så.
Har inte så mkt roligt att skriva om känner jag.. e på lite frustrerande humör känner jag, alla beter sig som bitches denna dag :S
Fick en kommentar om inlägget jag skrev om abort om att det finns ingen ålder på en mamma eller vad den skrev, men jo det tkr jag absolut! Är man typ 15 år och VILL bli gravid tkr jag synd om barnet. Man kanske känner sig redo, men psykiskt tror jag inte det alls för 5 öre, man är precis tonåring och vet inte ens själv vem man är ännu, klart man får dumma ideer då och tankar. Som tex. "åå jag ska nog skaffa barn, jag känner mig så redo och vuxen..." snälla, alla ni unga tjejer som tänker på att ni VILL skaffa barn, gör ddet inte så tidigt! Ni har hela livet på er, tänk iaf på era barn på deras framtid, ska dom leva typ 10 år av sitt liv i fattigdom och i vissa fall utan sin far och med en mamma som bara själv är barnet? Jag tkr själv jag var lite för ung när jag blev mamma, och det inte var bra för att jag inte hade jobb eller ens en utblidning, och ibland kan jag undra vad jag gett mig in på, men jag skulle ALDRIG skaffa barn med flit i 14-15 års åldern, never! Tkr sånt är idiiotiskt, själviskt om inte annat bara för man kanske hittat sin "riktiga" kärlek och det är så himla underbart just nu. Men väl ha barnet i sin famn, då börjar det tuffa och kan man inte ta hand om sig själv, får inte barnet det bra heller, och vem skulle ha hjärta att låta sitt barn ha det dåligt. Hoppas aldrig mina barn kommer få barn tidigt :/
Snälla tjejer, skaffa jobb och fast förhållande INNAN ni börjar tänka på biologiska klockan är nog dagens tips från mig
Angående andra unga mamma bloggare
Tex. den här mamman Michaela som är 15 årig mamma.
Folk har sakt åt henna att döda sitt eget barn!? Bara för att hnon råkar vara 15 år och mamma så förtjänar dom inte vara lyckliga typ.
Jag menar, vad är det för sjuka jävlar som ens skulle våga kommentera en sån sak?
Antagligen unga tjejer som är osäkra och avundsjuka enligt min åsikt, som bara vill sabba livet för den som är lycklig och stark.
Själv tänker jag inte alls på hur andra tänker om mig tillexempel på stan, skiter fullständigt i deras blickar eller viskningar. Har alltid varit sån. Säg vad ni vill eller tyck vad fasiken ni vill för jag lever mitt liv och jag älskar det som det är! Visst kan man tycka nån kanske ser ung ut och är mamma, men utsidan säger ju fan inte mkt alls om en människa. Så döm inte utan känna personen. Man kan få ha åsikter om en okänd person, få ett första intryck men elaka kommentarer och utlåtanden kan man hålla i sitt eget huvud tills man vet hur den personen verkligen funkar. Satt och kolla på nåt program imorse om en familj som mist sin äldsta dotter i en bilolycka. Därefter var folk elaka på hennes facebook, låtsades vara henne och skrev skit fula kommentarer och hade ingen respekt alls för tjejens föräldrar som förlorat det underbaraste i deras liv, som aldrig kommer få se sin dotter igen.
Och nån tjej hade blivit våldtagen som 12 åring och hennes pappa stöttade henne inte alls, inte ett skit Och hans dotter hade skuldkänslor, att det var hennes fel hon blivit våldtagen. Det var så hemskt att se och höra deras historier.
Ibland förstår jag mig inte på visst folk. Dom visar en sida en gång, en annan sida nån annan gång. Det gör mig osäker, då väljer jag hellre att inte umgås med dom alls just för dom gör mig så osäker inte bara på dom utan också på mig själv. Jag vill umgås med folk som får mig att må bra, känna mig behövd och jag kan lita på dom varje dag. Jag har inte alls så många kompisar idag. Bara ett fåtal jag känner mig säker med och känner det är något för mig. Kanske är det jag som är kräsen av mig, men jag har varit i dåliga vänskaps kretsar förut och mått så jävla dåligt och jag vill inte dit igen.
Nu fick jag iaf skriva av mig lite angående detta och hoppas på riktiga folk som beter sig som svin nån gång ska växa upp dom också!
Tankar om Abort.
Angående mina tankar om det här med abort. Jag har fått många responser på hur jag tycker om en abort, och många tycker jag är självisk, knäpp och har helt andra åsikter tydligen och det är inget fel med vad man tycker ju, så jag ska försöka skriva av mig nu om detta:
Jag skulle nog inte fått veta jag var gravid om jag inte hade tittat av en slump på en ung mammas blogg på nätet då hon hade samma graviditets test som jag tagit för några månader tillbaka, och hon hade ett sånt tecken jag hade som visade att hon var gravid. Då förstod jag nästan helt säkert jag också var gravid såklart. Så jag åkte hem till pojkvännen samma kväll den dagen och visade honom testet och sa att jag var gravid.
Jag förstod inte själv vad jag berättade för honom, jag visste inte vad jag själv skulle tro om det hela.
Men jag hade känt som en liten fisk som sprattla i min mage under några dagar och trodde det bara var nå nervryckningar. Dagen efter gick jag till ungdomsmottagningen på skolan och gjorde ett test, hon sa då att det var 100% säkert jag var gravid!
Jag blev både glad, överlycklig och chockad. På nåt sätt hade jag misstänkt det, men ändå inte. Hade liksom förträngt det efter 2 negativa tester jag gjort, så jag trodde det var något med min diabetes som gjorde min mens ovanligt mycket sen.
När vi gick på första ultraljudet sa dom jag var väldigt långt gången, 24 veckor faktiskt!
Det var skrattretande. Men jag var 2 veckor från att få göra abort i vilket fall som helst, som min pojkvän velat jag skulle gjort. Och adoption fanns aldrig i mitt huvud! Skulle aldrig klara bära på mitt barn i 9 månader, sedan bara lämna bort det till nån jag inte ens känner och aldrig mer se det. Och varför skulle inte jag kunna bli en bra mamma fast jag bara var 19 år tänkte jag? Jag må vara ganska ung, men dom som är 16 år och mamma klarar ju det, så varför inte jag också då. Jag hade styrkan och viljan med mig hela tiden, jag tvekade aldrig på mitt val. Jag tror det är därför jag är den jag är idag. Mer framåt, glad och modig.
Många ville få mig göra abort innan jag visste hur långt gången jag var. Men jag hade bestämt mig från början, jag skulle klara av det här och göra det.
Anledningen till abort är nog att många är osäkra på sig själva. Visst, känner man inte att man är mogen för den uppgiften är det bra att kunna välja abort, eller om man blivit våldtagen. Men har m an själv varit oansvarig och inte skyddat sig, så tycker jag inte barnet ska få ta skada av det och dödas. Bättre man tänker från början då istället.
Jag hade länge velat bli mamma tidigt, men inte såhär tidigt kanske. Men jag klarar det bra ändå, vi får mkt stöd från vara familjer och vänner. Jag har en underbar pojkvän som stöttade mig genom hela graviditeten, var med på varje ultraljud och varje barnmorske besök och stod ut med mina smärtor och klumpigheter.
Men abort i sig tkr jag är mord. Samma sak som att döda någon på stan utan anledning. Att aldrig se den varelsen växa upp och bli enn egen människa. Jag skulle aldrig klara av göra en abort i mitt liv, så jag är väldigt försiktig och noga numera när det gäller den saken. Abort är inget preventivmedel som många unga tjejer verkar tro!
Efter 3 aborter är du steril dessutom, och hur kul är det senare i livet när du verkligen vill ha barn?
Som sakt, det är både plus och minus med en abort. Men själv tycker jag inte om aborter i sig. 
Säg NEJ till Delfin slakt!
Visste ni att dom i Japan slaktar dom underbara delfinerna som simmar in i deras område?! Bara för köttets skull, precis som alla andra oskyldiga djur som går på deras gator dödas och äts dom att dessa jävla svin!! Vad gör folk åt detta, ingenting alls! Jag tänker inte gå in på detaljer HUR dom gör för jag tkr det är skit äckligt, jag börjar grina när jag såg klippet på aftonbladet idag.
Snart börjar väl Japan jävlarna äta på varandra det fattas ju bara det, dom äter ju precisk allt annat så och bryr sig inte om djurens känslor eller rätt här i världen...
Här har ni anledningen till att jag HATAR den här rasen som kallas människor i Japan, ska vi kanske börja slakta er också, ni som är så himla många därborta, kan verkligen behöva skövla lite bland er tkr jag!
Jag blir så jävla arg när jag ser sån här tortyr bland oskyldiga varelser.
Delfiner ser jag som underbara djur. Nåt man kan simma bland och umgås med på fredligt sett. Japanerna tror på nåt sätt dom kan erövra världen verkar det som, typ den sista människan på jorden, hoppas det ALDRIG kommer hända säger jag bara.
Hjälp till att bevara dom här varelserna och stoppa delfinslakten!!
