Hej igen bloggen! Väldigt länge sedan jag skrev här men jag är sugen på att åter upptag bloggandet! Mycket har hänt sedan sista bokstaven här. Vi har hunnit bli en till i familjen, då lillasyster Lovelia kom till oss den 14 maj i år. En tuff start för den lilla! Tänkte skriva lite om det nu här hur hennes förlossning gick till. Det hela började med att hon kom med planerat kejsarsnitt pågrund av min diabetes och hon var storväxt som dom tidigare barnen. Vi blev inlagda den 13 maj på förlossnings avdelningen över natten då snittet skulle läggas tidigt nästa morgon. Så duschade med bakteriedödande kvällen innan, fick ligga i CTG-kurva drygt 40 minuter, vi fikade och kollade på ishockey matchen Sverige spelade. Sen hände inte mycket mer den kvällen! Jag sov skit dåligt den där natten såklart. Självklart, så vaknade jag av att jag hörde andra kvinnor föda vägg i vägg! Skrek och plågades och jag började få panik lite smått, haha! Men jag duschade på morgonen och fick allt det där man brukar få innan snitt så som kateter, två infarter i armarna, dom snygga operations kläderna osv. Sen fick vi vänta! Trodde snittet skulle bli tidigt men det var operationer före, så fick äta en lättare frukost (till min stora glädje!) och sen löste vi korsord och bara väntade och jag börjar här bli så nervös så jag börjar gråta. Sen kom sköterskan och säger nu är det min tur och vi rullar mot operation! Vi får vänta utanför centraloperation och Jimmy får dom snygga kläderna även han och vi möter läkaren som ska lägga snittet och han klämmer på magen och kollar dom gamla ärren osv. Jag får den äckliga hutten som ska neutralisera magsyran och kommer in i operationssalen, alla sköterskor och läkare presenterar sig och jag får EKG, blodtrycks maskin och syrgas grimma och väntar på narkos läkaren ska komma och lägga spinalbedövningen (min största rädsla). Men det gick oväntat bra, lugnt och relativt smärtfritt och på bara nån minut blir jag varm ner i rumpan och en konstig känsla sprider sig! Så är jag "förlamad" från bröstet och nedåt. Magen tvättas och dom säger hejdå till bebismagen och det är med blandade känslor för mig! Skynket sätts upp och dom kollar min känsel med varma och kalla kompresser på kroppen men jag är bra bedövad till min lättnad. Så är det då dags! Dom börjar öppna mig och under tiden hinner jag få två-tre blodtrycksfall av bedövningen, riktigt obehagligt men medicinen hjälper fort jag får genom kanylen i armen. Det tar längre tid att öppna mig då dom gamla ärren gör det segare att komma in. Så känner jag det där trycket dom lägger på min mage och vips så känner jag hur det suger i magen som jag tappar luften ett tag och en lättnad av att kunna andas normalt igen sprider sig och bebisen skriker till en kort stund! Glädjen är oändlig och jag gråter. MEN, här börjar det jobbiga för oss! Hon skriker inte... Hon tas in i ett rum brevid medans jag sys ihop dom där 40 minutrarna och jag passar på att vila/sova under tiden utan att veta min dotter kämpar där inne för livet med att kunna andas! Hon är alldeles blå/lila i huden och livlös. Läkarna skakar henne tydligen och tar bort vatten ur lungorna på henne och får kämpa länge med att få henne att andas tydligen. Hon föddes även med ena foten uppe i ansiktet så att säga, så dom befarar att den är ur led dessutom! Jag kommer till uppvaket medans Jimmy och vår dotter hamnar på neonatalen och dottern får CPAP och diverse uppkopplingar. Jag själv ligger helt utmattad på uppvaket drygt 2- 3 timmar och smärtan börjar sakta göra sig påmind. Får morfin liknande smärtlindring och allt snurrar otroligt i huvet på mig innan jag får åka upp till BB. Så på BB möts jag av Jimmy som informerar mig om hur jobbigt vår dotter haft det och fortfarande har! Jag börjar gråta och känner oron växa självklart. Får vätska och dricker som en galning innan jag ber om att få skjutsas in dit Lovelia ligger. Finaste bebis jag sett! Massor av svart/mörkbrunt hår och ser så otroligt mycket mindre ut än hon var. Hon vägde 4660 och var 55,5 cm lång! Men såg mycket mindre ut kan jag lova. Vi tillbringar resten av kvällen hos henne och sondmatar och bara myser med henne. Dagen efter har hon fått CPAP borttagen och hon är redo skrivas över till BB och vårat rum under dagen! MEN, sen kommer det jobbigaste! Ett hjärta ultraljud görs under förmiddagen och överläkaren, hans-Erik (som vi haft förut då William föddes med hjärtproblem) ser Lovelia har en förträngning i hjärtat och måste åka akut ner till Göteborg för operation! En dag gammal och så sjuk... Jag är nyopererad och har ont och går på smärtlindringar. Ett flygplan från Uppsala beställs direkt och vi väntar. Under tiden vet ingen vart vi ska ta vägen, om vi ska få åka egen bil eller åka med vår dotter. Här bryter jag ihop totalt, jag skriker och gråter! Tanken av åka drygt 40 mil i egen bil utan vår dotter och jag med smärta från helvetet gör mig jävligt ledsen och arg. Men så får vi veta vi får flyga med iallafall fast vi får betala hemresan från Göteborg själva sedan. Skit samma, bara jag får åka med min dotter tänker jag! Ambulans hämtar vår dotter några timmar senare och kör henne till kjula flygfält och vi får ta sjuktaxi dit. Där väntar ett pytte flygplan som ska ta oss alla till Göteborg. Vi flyger dit på bara 30 minuter och där börjar vår resa på allvar!