Angående mina tankar om det här med abort. Jag har fått många responser på hur jag tycker om en abort, och många tycker jag är självisk, knäpp och har helt andra åsikter tydligen och det är inget fel med vad man tycker ju, så jag ska försöka skriva av mig nu om detta:

Jag skulle nog inte fått veta jag var gravid om jag inte hade tittat av en slump på en ung mammas blogg på nätet då hon hade samma graviditets test som jag tagit för några månader tillbaka, och hon hade ett sånt tecken jag hade som visade att hon var gravid. Då förstod jag nästan helt säkert jag också var gravid såklart. Så jag åkte hem till pojkvännen samma kväll den dagen och visade honom testet och sa att jag var gravid.
Jag förstod inte själv vad jag berättade för honom, jag visste inte vad jag själv skulle tro om det hela.
Men jag hade känt som en liten fisk som sprattla i min mage under några dagar och trodde det bara var nå nervryckningar. Dagen efter gick jag till ungdomsmottagningen på skolan och gjorde ett test, hon sa då att det var 100% säkert jag var gravid!
Jag blev både glad, överlycklig och chockad. På nåt sätt hade jag misstänkt det, men ändå inte. Hade liksom förträngt det efter 2 negativa tester jag gjort, så jag trodde det var något med min diabetes som gjorde min mens ovanligt mycket sen.
När vi gick på första ultraljudet sa dom jag var väldigt långt gången, 24 veckor faktiskt!
Det var skrattretande. Men jag var 2 veckor från att få göra abort i vilket fall som helst, som min pojkvän velat jag skulle gjort. Och adoption fanns aldrig i mitt huvud! Skulle aldrig klara bära på mitt barn i 9 månader, sedan bara lämna bort det till nån jag inte ens känner och aldrig mer se det. Och varför skulle inte jag kunna bli en bra mamma fast jag bara var 19 år tänkte jag? Jag må vara ganska ung, men dom som är 16 år och mamma klarar ju det, så varför inte jag också då. Jag hade styrkan och viljan med mig hela tiden, jag tvekade aldrig på mitt val. Jag tror det är därför jag är den jag är idag. Mer framåt, glad och modig.
Många ville få mig göra abort innan jag visste hur långt gången jag var. Men jag hade bestämt mig från början, jag skulle klara av det här och göra det.
Anledningen till abort är nog att många är osäkra på sig själva. Visst, känner man inte att man är mogen för den uppgiften är det bra att kunna välja abort, eller om man blivit våldtagen. Men har m an själv varit oansvarig och inte skyddat sig, så tycker jag inte barnet ska få ta skada av det och dödas. Bättre man tänker från början då istället.
Jag hade länge velat bli mamma tidigt, men inte såhär tidigt  kanske. Men jag klarar det bra ändå, vi får mkt stöd från vara familjer och vänner. Jag har en underbar pojkvän som stöttade mig genom hela graviditeten, var med på varje ultraljud och varje barnmorske besök och stod ut med mina smärtor och klumpigheter.
Men abort i sig tkr jag är mord. Samma sak som att döda någon på stan utan anledning. Att aldrig se den varelsen växa upp och bli enn egen människa. Jag skulle aldrig klara av göra en abort i mitt liv, så jag är väldigt försiktig och noga numera när det gäller den saken. Abort är inget preventivmedel som många unga tjejer verkar tro!
Efter 3 aborter är du steril dessutom, och hur kul är det senare i livet när du verkligen vill ha barn?

Som sakt, det är både plus och minus med en abort. Men själv tycker jag inte om aborter i sig.