Ska skriva ett inlägg om varför jag inte tar åt mig av dumma kommentarer och dumt folk!
Igår blev jag påhoppad av en tjej jag träffat några gånger, som också har barn, hennes morsa skrev till mig på facebook och även ringde min mobil ett antal gånger (!!) Hon sa jag trakasserat hennes dotter på sms, när det ända jag skrivit var att jag ville hon skulle ta bort ett inlägg på hennes blogg om min familj, min familj är min ensak absolut! Hon ville i vilket fall, psyka mig så himla lågt och få mig framstå som en dålig mamma för att hon tyckte hennes dotter var mogen när hon berättat hon VILLE ha barn när hon var 16 år, och inte jag var det som (enligt hon beskrev det) bara behöll mitt barn för jag var emot abort?! ETT: ja jag HATAR abort, men TVÅ: jag VILLE GÄRNA ha mitt barn som fanns i min mage, jag är väl inte dum i huvet? Sen skriva massa om att hon skulle anmäla mig för olaga hot som jag inte ens gjort något om. Och komma själv med hot som att säga; du ger fan i min familj annars ... Ni förstår kanske hur jag reagerade på det hela? Jag blev piss förbannad! Jag ville slå, skrika och bara få vräka ur mig allt jag hade att säga till kärringen. Jag älskar min son, jag är en sju jävlans bra mamma ska ni veta. Jag får posetiva kommentarer hela dagarna om hur fin familj vi är och jag är stolt av allt vi gör för varandra! Min son har det bra, kunde jag skulle jag ge honom ännu mera om det gick. Jag tycker jag är en posetiv, glad, trevlig och väldigt lätt att umgås med. Sen har jag dåliga sidor också som att jag kan vara för snäll ibland, jag blir då även lätt arg eller stressad och kan vräka ur mig vilka ord som helst. Men ingen är perfekt och det gäller alla. Så vrf då tro hennes dotter är helt perfekt och fläck fri och inte jag som är typ 2 år äldre än henne? Ibland kan jag explodera av sånt här skit snack, jag har fått nog av det här. Under hela min uppväxt har jag fått ta skit från alla håll och kanter. Blivit utsatt i skolan av mina egna klass kamrater och få bära med mig dom sakerna under hela mitt liv hitills. Men jag står och lever än, oavsett om jag intw har bra ekonomiskt eller så, jag är lycklig! Lyckligare än under hela mitt liv tidigare. Man ska inte acceptera nån skit för alla vet vi att vi är bra på det vi gör bara vi vill och tror på oss själva.

Vad tycker ni, gillar ni er själva som person och varför gör ni det eller ej?
Dela gärna med er av era åsikter.