Tänkte berätta lite om min sjukdom jag lever med. Kallad diabetes, eller socker sjukan. Många tror man får socker sjukan av att äta för mkt socker vilket är fel! Det beror på insulin cellerna i kroppen dödas av mitt eget immunförsvar och jag inte kan producera eget insulin som behövs för att bryta ner sockret i kroppen så det inte kommer ut i mitt blod eller så kan jag också få äggvita i urinen som påverkar mina njurar  negativt under en lång tid.
Har haft min sjukdom sen jag var 6 år, då jag fick åka in akut med min mamma till Mälarsjukhuset där dom tog massa prover på mig och det visade sig jag hade diabetes, vilket jag kommer ha livet ut dessvärre. Mitt liv kommer innebära många sprutor, nålar och kontroller. Ett väldigt svårt och norgrannt liv med andra ord.
Jag måste ha koll på vad jag äter, anpassa insulin doserna till det, ta stick i fingret för hålla koll på sockret så det inte är för högt eller lågt. Men även kontrollera mina ögon en gång per år. Jag måste motionera och hålla koll på min vikt för att ha en så bra hälsa som möjligt och förebygga komplikationer senare i mitt liv.
Bland annat kan komplikationerna vara nedsatt njurfunktion, ögon skador, problem med blodkärlen i benen. Ja, i stort sett allt med min kropp påverkas av för höga blodsocker värden. Jag går ofta på kontroller och kollar upp min känsel i fötterna för för höga värden kan göra så känseln i mina fötter upphör bland annat.

Mitt liv har inte alls varit lätt, jag har haft assistenter i lågstadiet för jag inte kunde hantera mina sprutor själv i nästan 2 år. Jag har slarvat så mkt för att dölja min sjukdom, inte velat inse att jag är så sjuk som jag är. Men jag har aldrig skämts för det. Jag har berättat för alla nya jag träffat om min sjukdom så dom är beredda på vad som kan hända med mig. Som när jag har lågt blodscoker, kan jag få panikångest, darrningar, kall svettningar, hunger känslor och minnes förluster för en kort stund. Medans högt blodsocker ger illamående, ingen matlust, aceton luktande andedräkt och i värsta fall kräkningar om jag har riktigt farligt högt! Jag har i några år burit insulin pump vilket vart en friare känsla än att komma ihåg alla sprutor och nålar om jag ska någonstans. Det var inte ofta jag kunde sova hos kompisar när jag var mindre, pågrund av mitt insulin. Det gjorde mig väldigt ledsen kommer jag ihåg.

Nu, nästan 14 år med min sjukdom, har jag äntligen accepterat den. Jag har lärt mig leva med den och insett jag kan faktiskt leva ett normalt liv. Nu när jag har min son också, vill jag leva ett långt friskt liv med en bra kontrollerad sjukdom.

Om ni vill veta något mer om min sjukdom ni tycker jag ska skriva under denna kategori, så kommentera, för jag berättar gärna!