Vad gör man när ens egen familj stänger en ute? Vilka känslor är okej att känna då? Jag har fått höra både det ena och andra om att t ex. jag borde gjort en abort med våran lill-tjej vi nu väntar på(!!) och annat som att jag verkligen inte vet vad jag gett mig in på att skaffa 2 barn så här tidigt och jag kommer vara konstant trött och får leva med trötthet dom närmaste åren som om det låter som en sjukdom som har drabbat mig och jag aldrig blir av med på något vis. Jag blir sårad. Kan ni inte fatta det?! Jag har gråtit och undrat vad det är för "fel" på mig många gånger, då ens egna syskon inte ens kan ringa någon gång ibland eller ens aldrig varit här och hälsat på oss medans vi lägger bensin pengar på att åka till Sthlm och hälsa på för artighetens skull och det är min familj! Men väl där, så pratar ingen med en mer än ett "hej". Känner mig så jävla värdelös i deras ögon för att jag gjort mitt val här i livet att skaffa egna barn utan en färdig utbildning och fast arbete och blir smuts kastad pgr utav det! Det är inte kul att bli bortglömd medans dom umgås allihopa och har en väldigt nära relation till varandra men inte till mig som är deras lillasyster. Kanske ska skita i att åka dit nu och aldrig ens höra av mig mera? Funderar starkt på om inte detta är det bästa just nu ändå. Jag kan inte leva såhär och må dåligt pgr av detta! En familj är en familj och inget man väljer bort för att alla väljer vi olika val här i livet. Fast det är ju sant, man behöver ju inte älska sina syskon bara för att man är syskon heller...

Som syskon, behöver man inte säga åt en annan syter att göra abort med ett planerat barn! Eller sitta och predika för mig hur tufft det kommer bli med 2 småbarn och sköta hemmet och att det kommer bli svårare ekonomiskt osv. Tack, jag vet!! Jag vet vad jag "gett mig in på" och jag är väldigt nöjd med mitt val. Den enda gången man hör ifrån dom, är just vid såna här tillfällen då dom ska förklara hur jobbigt det kommer bli för mig och tycker synd om våra föräldrar som hjälper oss så mycket redan.
MEN; Jag sårar iallafall inte min egen mamma med att frysa ute min egen syster och skulle aldrig göra!
Så jävla patetiskt så nu vänder jag ryggen till och skiter i det som kallas "syskonkärlek", för jag har försökt och nu orkar jag inte mer. Jag har försökt bjuda över er hit och prata med er då och då t ex via sms och ordna så jag kan träffas i Sthlm någon dag men på något vis blir jag alltid lika bortglömd av alla tre...

Jag är så ledsen just nu så jag tänker inte ens försöka mer med detta, det är orättvist!